De som hamnat utanför samhället
I Paris finns det så otroligt mycket uteliggare. Igår när jag och F skulle ta nattbussen från Champs Elysées vid fyratiden på morgonen satt det en stackars kvinna vid busshållsplatsen med bara en sko. Där satt hon helt apatiskt och tittade ner mot marken med sina två väskor brevid sig. Hon hade antaglligen bajsat på sig också, för stanken var oundviklig på flera meters avstånd. Men det var inte stanken som var jobbig, det var att se den här stackars människan sitta där, utan att ha någonstans att ta vägen. Utan någon som bryr sig om henne. Vi tittade på Lasermannen idag, dokmentären, och vi pratade om att alla människor, uteliggare, mördare, våldtäktsmän har ju faktiskt varit små barn som alla varit lika hjälplösa. Vilka är det egentligen som slutar såhär, utanför samhället? Varför klarar inte samhället att hjälpa dem som hamnat i utanförskap? Sådana ämnen är något som berör mig oerhört mycket. Jag skulle lätt kunna tänka mig att jobba i soppkök eller något likande någon kväll i veckan. Men vad är det som gör att jag inte tar tag i det?
När jag kommer tillbaka till Sverige så ska jag ta tag i saken, och leta reda på vad man kan göra för att hjälpa till.